En svårighet
Att ha asperger syndrom utan att veta om det kan vara en mardröm. Jag fick inte veta fören 16 års ålder och jag undrade under hela min uppväxt varför jag aldrig kunde bli omtyckt eller accepterad. Jag började tro att det var förbestämt att jag aldrig skulle bli det. Jag kunde inte för mitt liv begripa varför. I mina ögon var jag precis som alla andra.
Därför var det riktigt skönt att få veta orsaken. Jag kommer nog alltid vara ensam och det gör ont att veta det. Men jag är fullt övetygad om att jag precis som alla andra kommer hitta någon, även om det kanske blir lite svårare för mig än för andra.
Att under hela uppväxten varit mobbad, trackaserad och icke uppskattad tar såklart hårt på en, och jag säga helt öppet att alla som sårat mig är omogna människor som kan fara någonstans.
