Att få veta
Jag blev inte ett dugg förvånad över att få min diagnos. Vi har nog alltid vetat det. Redan som liten drog jag mig undan från andra barn och visade på andra "symptom". Men ett tag senare så började jag bli frustrerad. Jag vill liksom inte vara "annorlunda" och jag vill inte ha dessa svårigheter. Mest förargad var jag över att jag nu fått en bekräftelse på att jag inte var som alla andra.
Ganska nyligen har jag börjat inse att jag är precis samma person som innan jag fick min diagnos. Jag är fortfarande Mikaela och det kan ingen diagnos ta ifrån mig.
Mycket ära går till mina föräldrar. Tack vare en bra och trygg omgivning kan jag börjar träna bort vissa dåliga egenskaper. Men Asperger kommer alltid finnas inom mig, men det börjar jag mer och mer att acceptera.
